Folk förstår inte varför jag håller mig på sidan av allt som händer.
Så här har jag en dikt jag skrivit som blir min förklaring.
En hand går ej alltid att nå.
En liten flicka med både familj och vänner.
Hon har allt som en liten flicka bara kan önska.
Men ändå är det bara sorg hon känner.
Hon vill känna den glädje som kan gro och grönska.
Folk prata bakom ryggen på henne och hon vet det.
En samling av människor som bara ser hennes yta.
Hon försöker höra glada ord, men hör att hon är fet.
Hon gör allt för att folket orden ska bryta.
Hon vill ha hjälp av folk som förstår.
En mamma, en pappa, ett syskon, en vän.
Men den hand folk ger är en hand som hon ej når.
Hon sträcker sig med ryggar tillbaka sen.
”Om jag tar denna hand, vad kan de då göra?”
”ska de slänga mig iväg så som förut?”
”Vågar jag verkligen lita på allt jag får höra?”
”Och kommer denna smärta verkligen ta slut?”
Hur många fina ord folk än säger nu,
Så har tårarna redan fallit.
Den långa vägen tillbaka gör ont ju,
Eftersom hon redan djupt har sjunkit.
Den långa vägen tillbaka har bara börjat,
Och vägen hon följer är inte rak.
hon följer den verkligen inte bara för att,
hon har nämligen kommit på en sak.
Om hon gör som folket säger och skrattar glatt,
Kommer folk att sluta bry sig.
Då kan hon nämligen avsluta med att:
”Det jag gör nu, är bara för mig.”
Och så kan hon släppa,
alla tunga ord som sagts.
Men glädje i sitt hjärta,
kan hon fly till en annan plats.
